Du tar fram ett av de sråraste problemen i modellfoto med amatörmodeller. Jag försöker alltid bygga en långvarig relation med modellerna. Lär känna varandra!

Prata ihop er innan fotograferingen, vad vill ni, vad hoppas ni få ut av fotograferingen. Prata om annat än foto en stund, ta en fika ihop. Jag använder alltid en brännvidd som ger mig någon meter till modellen och är noga med att inte gömma mig bakom kamera och teknik hela tiden. Ge mycket beröm och uppmärksamhet.

Kläderna kan ha betydelse i sammanhanget också. Känner modellen sig obekväm i kläderna blir bilderna därefter. Be modellen att ta med kläder som hon (?) känner sig fin, bekväm, snygg i.

Du får gärna återkomma i ämnet.

Tack för ditt svar!

Att fotografera människor är svårt. Nu är ju jag ingen modellfotograf i ordets bemärkelse, utan fotar nästan alltid bara dem jag känner, men jag upplever ofta problem att människor inte vet hur dom ska bete sig framför kameran. Så fort man höjer kameran så blir dom stela och vet inte vart dom ska titta eller hur dom ska le. Dom tappar totalt fokus på det dom håller på med (om jag vill ta en dokumentärbild) och blir nervösa och konstlade. Det vanligaste kommentaren bland familj och vänner är ju "nej jag vill inte vara med på bild" "jag fastnar inte" osv. En del tycker det är kul att bli fotograferade och ställer gärna upp, men dom flesta gillar det  inte.

Det kan va tufft men skaffa dig en portfolio och visa att du tar bra bilder. Att vara modell ställer stora krav på närvaro och koncentration och dessa krav kan du aldrig ha på "nära och kära". Att inte bli bra på bild är oftast en erfarenhet av tidigare bilder och du måste meddela nya erfarenheter. Om det här nu blev fetstil så beror det på att min mus pajade och jag fick använda tuchpad och det är sk-t.

Jag brukar prata en stund innan vi fotogarferar. Då förklarar jag att det inte kostar något att göra fel och att vi kan ta hur många bilder som helst. Allt som inte blir bra kastar vi. Om vi så bara får en bra bild av 1000 är det bra.

Det brukar bli mer avslappnat när kraven är borta.

Jag har ju det där knepet med ögonkontakt som jag brukar puffa för.

Det är väl mest när man har kameran framför ansiktet som just den tekniken underlättar, men i studio kan man ju ha kameran på stativ, och då blir det väldigt mycket enklare. Fjärrutlösare är ett bra hjälpmedel, så att man kan jobba friare, helst trådlös. De infraröda är väldigt smidiga.

Jag tyckte också att kameror med mattskiva upptill var bra. I Pan Studio körde fotograferna med Tele Rolleiflex, en tvåögd spegelrefles med 135 mm objektiv, och jag har använt flera olika enögda mellanformatskameror, som Hasselblad, Zenza Bronica och Mamiya RB67, alla med mattskivan uppåt så att man kan ha koll på sökarbilden utan att gömma sig bakom kameran.

Samma funkar väldigt bra med vinklingsbar skärm, och AF gör att man inte behöver dyka ner till en lupp för att ställa skärpan.

Men knepet att titta med ena ögat bredvid är väldigt bra för att få ögonkontakt med kameran, och det funkar faktiskt bra också när man har direktvisning med skärm på baksidan, så som på de flesta kompaktkameror. Bilden på Rafaelita tog jag med Canon G7 på det sättet.

Jag tror att det till stor del handlar om att man som fotograf ska vara bekväm med grejerna man använder och inte göra någon stor affär av det. Visst kan man ge regi, men just att ta bilden tycker jag ska mer vara att modellen bjuder på den, och det handlar om ömsesidigt förtroende och att man själv är bekväm i rollen som fotograf.